Den bittra sanningen om din kropp

… eller befriande?

Har du någonsin befunnit dig i en skog, sett dig omkring, och tänkt… jisses vad alla träd, grenar och pinnar är krokiga och sneda? Har du någonsin sett träd, grenar, pinnar och stenar i skogen vara utformade med raka, perfekta linjer? Nej, inte jag heller. Och samtidigt är jag säker på att ingen av oss har befunnit sig i naturen utan att se hur vacker den är, med sina icke raka linjer och strukturer. Gå ut i skogen och säg att det inte är vackert. Omöjligt.

Så varför tror vi att våra kroppar ska vara annorlunda?

För många år sedan, när jag studerade på Polishögskolan, fanns det en lärare som stack ut i jämförelse med det resterande lärar-teamet. En lärare som var öppen med sanningen om vad som väntade ute på gatorna som färdig polis. En lärare som inte modifierade sanningen, utan var fast besluten om att förbereda eleverna på vad som väntande ute i verkligheten. En lärare som inte fick vara kvar på Polishögskolan, av just den anledningen.

Det får mig att tänka på likheter kring min yin yoga undervisning, och specifikt när jag utbildar yogalärare i yin yoga. Utbildningar där jag visar den nakna sanningen om våra kroppar, för att förbereda eleverna på vad dom kommer att möta när dom börjar undervisa, i form av unika individer med olika förutsättningar, där en position funkar för den ena, men samtidigt är skadlig för den andra. Där en och samma position måste modifieras på lika många sätt som det finns antal elever i yogasalen. Reaktionerna på detta låter oftast inte vänta på sig.

När den nakna sanningen om våra kroppar får upplevas, då finns det ingen återvändo. Det går inte att låtsas om att man inte sett det. Det ironiska i det hela är dock, vilket jag även är tydlig med att förmedla, att lärarna omedvetet (eller medvetet) kan komma att dömas av elever i undervisandet, i tron att lärarna inte vet vad dom gör när dom börjar modifiera/byta ut yogapositioner mot andra positioner (med samma syfte). När det i själv verket är precis tvärtom. Att undervisa med regler om perfekt linjering är lätt. Att undervisa baserat på kunskap om varje individs unika förutsättningar och anatomi är det svåra sättet att undervisa, som kräver kunskap bortom vad vi tidigare trott om våra kroppar.

Paul Grilley och “The Bare Bones of Yoga”

Paul Grilley, som jag har äran att studera yin yoga med, har under många, många år, undervisat och delat den värdefulla kunskap han fått, genom att studera mänskliga skelett. Sakteliga har hans kunskap börjat sprida på sig, mycket tack vare en annan av hans elever, Bernie Clark, som skrivit boken Your Body, Your Yoga. En bok som delar alla de fantastiska skelettbilder Paul Grilley tagit fram, och som sträcker sig ännu längre än så. En bok som även beskriver Paul Grilleys tydlighet i sin undervisning om vad som stoppar oss i en yogaposition – tension och kompression. Något vi inte kan tänka bort, eller leva i tro om att ”do your practice and all is coming” kommer att förändra något. Tension (spänningar) kan vi självklart “arbeta bort”. Men inte kompression som beror på det unika skelettet. För vad som eventuellt kommer, är yogarelaterade skador. Been there, done that – med dubbla operationer av meniskskador på grund av lite för mycket press och assist i Pigeon pose. Enkelt förklarat: jag straffade mina knäleder för vad mina höftleder inte kan göra.

Så, precis som skogen, består vi av en uppsättning “asymmetriska pinnar”, i form av ett skelett som är unikt för vart och en. Inte riktigt det vi trott, när vi genom tiderna studerat anatomi via skolskelett upphängt i vajrar. Sanningen har visat sig vara så väldigt annorlunda, där vi, precis som våra fingeravtryck, har ett unikt skelett. Våra proportioner, det vill säga tjocklek, längd och vinklar är olikt alla andras. Och inte bara det, vårt skelett är inte symmetriskt mellan vår högra och vänstra sida. Vi består av en uppsättning skelettdelar, som kan skilja sig en del mellan vår högra och vänstra sida. Vilket förklarar att vi alltid kommer att uppleva mer spänningar (tension) på en sida av kroppen än den andra (beteendemönster spelar också in), och att vi oftast inte upplever en yogaposition på samma sätt mellan höger och vänster sida.

Varför har ingen sagt detta förut?

Inte sällan reaktionen på de yin yoga lärarutbildningar jag undervisar. Tonen bakom frågan, slash reaktionen, är ofta tvådelad. Antingen blir elever frustrerade över att de gått yogalärarutbildningar där man inte delat denna kunskap, utan undervisningen har varit baserad på att vi alla är lika, och att yoga positioner ska utföras på ett specifikt sätt med fasta regler om linjering. Eller så blir man istället glad. Tacksam över att äntligen få svar på varför en del positioner i sin egna praktik inte ”funkar”. Lättad över att kanske ha få svar på varför man upplevt diverse skador, i relation till yoga. (Finns ju självklart även andra aspekter som spelar in i sammanhanget). Skador som kunnat undvikas, om man förstått hur man skulle modifiera positionen utefter sina egna anatomiska förutsättningar.

Alignment är enbart riktlinjer

En annan reaktion, och något som diskuteras under utbildningarna till yin yoga lärare, är hur man ska kunna överföra den nya kunskapen om den unika anatomin, till sin dynamiska yogapraktik. En fråga som alla yin yoga utbildare runtom i världen, utbildade av Paul och Suzee Grilley, är medvetna om, och själv har suttit med en gång i tiden. Det går alldeles utmärkt. Varför skulle det inte göra det? Det enda vi oftast behöver göra är att låta händer och fötter få lov att flytta på sig, och analysera en yogaposition från axis och ut. Inte från händer och fötter.

Att utöva yin yoga eller yang yoga har olika syfte, och utövas på helt olika sätt. Det spelar dock ingen roll. Vi är lika unika anatomiskt oavsett vilket praktik vi utför, vilket gör att det måste finnas ett utforskande i all yoga, baserat på den unika anatomin.

hipsocket
Noter skillnader mellan bl.a. höftledsgropen! Dels mellan de båda individerna, men även mellan höger och vänster sida på samma individ. (Bild från Paul Grilley)

Jag minns tydligt när Paul Grilley sa en gång: ”gör som ni alltid har gjort, bara vetskapen om att den unika anatomin hos alla individer kommer att göra att ni undviker att säga vissa saker”. Dessa ”vissa saker” skulle t.ex. kunna vara ”parallella höfter”, ”90 graders vinkel”, ”flexa foten” osv. Att förklara i detalj vart och en av dessa är för stort för denna artikel. Slutsatsen är istället att det inte finns några specifika regler som passar alla, utan alignment bör istället ses som riktlinjer som bör anpassas efter individen. Att t.ex. händer och armbågar måste placeras på ett enda sätt i Chaturanga, är katastrofalt. För att återigen citera min lärare, ”händer och fötter måste alltid får lov att flytta på sig”.

Sällan handlar yogans positioner om händer och fötter. Desto mer om ryggraden och höftlederna. DÄR sker positionen, och där börjar vi. Händer och fötter får sedan placeras på ett sätt som supportar individen. Oavsett yoga.

Because all forms of yoga are dealing with the same anatomical variations of the bones and fascia. – Paul Grilley

Med andra ord, alignment har ett syfte. Vi kan inte säga till våra elever: ”gör hunden”, ”kom in i Krigare A” osv. Vi måste ju säga något! Så istället kan vi guida in eleverna i en position med ord, för att sedan låta fötterna få peka på olika sätt, beroende på individen. Varför inte ha händerna väldigt brett isär i hunden, eller Chaturanga? Personligen föredrar jag hunden på fingertoppar. Funkar för mitt skelett.

Eget ansvar

Det är svårt att undervisa yoga baserat på den unika individens anatomi. För det innebär att vi behöver guida eleverna på ett sätt att dom tar eget ansvar, och känner själva. Att säga åt dom exakt hur dom ska göra, funkar inte. Istället behöver vi uppmuntra eleverna att utforska själv, och känna själv, i samråd med vårt guidande med syftet med positionen. Som sagt, vi måste ju säga något. Men jag lovar, det är inte svårt att guida in någon i krigare, hunden eller vad det må vara – utan att hålla fast vid sin dogm om att vi alla har samma förutsättningar. Detta är skillnaden på estetisk vs funktionell yoga.

sphinx
Samma fokusområde: två individer. Sphinx eller Seal, baserat på när kompression i ryggraden sker. Same same but different. (Bild från Josefine Bengtsson)

Fokusområden

Vi som är utbildade i yin yoga av Paul Grilley, vilket är enbart fyra stycken i Sverige (läs jag, Jenny, Christian och Johanna), är utbildade i att undervisa utifrån fokusområden. Något som sprider sig mer och mer, eftersom jag och Jenny (Lindgren), har hunnit utbilda x antal yogalärare i detta funktionella synsätt genom åren. Och vi jobbar vidare. Senast under helgens nya utbildningar jag tagit fram för Yogayama: The fluid Athlete (Yin Yoga för atleter), togs detta faktum upp… en yogalärare beskrev den stora skillnaden i att undervisa med detta funktionella synsätt, och framförallt hur hennes elever reagerade så positivt. Och frågade sig varför inte alla yin yogalärare undervisar på det sättet. För att man har inte blivit utbildad i det, är väl det enda och enkla svaret. Som är en helt annan diskussion, ack så viktigt.

Learning what those variations are and how they affect the movement of the joints is fundamentally important to all forms of yoga. – Paul Grilley

Är du nyfiken på att lära dig funktionell yin yoga, fokusområden, skelettvariationer, tension och kompression – är du välkommen till mig och Jenny på Yogayama. Ett funktionellt sätt att praktisera och undervisa yoga på, som definitivt utan tvekan går att föra över till vilken yoga som helst. Var beredd på att fundera på frågan VARFÖR gör jag det här? Hitta syftet is key!

Rekommenderad online video: Bare Bones of Yoga, by Paul Grilley. 

Leave a Reply

Powered by WordPress.com.

Up ↑

%d bloggers like this: